Lissabon Halvmarathon 2022 DNF
En så kallad tuff dag på kontoret. Tanken var att det skulle vara ett bra, långt och hårt pass inför Stockholm Maraton. Utan att trappa ner så mycket för att försöka topp formen var ändå tanken att gå all-out och spänna bågen och försöka springa på runt 65.
Fick gå på mitt första tekniska möte, med 5-6 europeiska herrar och en drös av snabbfotade afrikaner. Fick bland annat veta att jag inte fick kolla ner på klockan om jag skulle vinna och att farten var satt till en sluttid på 58. Och att värmen skulle inte alls vara så farlig som alla fruktade, utom arrangörerna! 18-20 grader påstod dem när vi skulle vara ute på banan. Vilket skulle visa sig var 29-30 i verkligheten. Den kunskapen jag fick, visade sig att jag inte behövde nyttja på söndagen!
Visste att det var åtminstone 3 portugiser som skulle ha siktet mellan 64-65. Så jag skulle förhoppningsvis inte behöva springa ensam längst bak i elitstarten. Jag pratade också med en Schweizare inför starten som skulle göra debut på sträckan men hade siktet inställt på 62-63.
Lissabon halvmaraton är känt för att starta på den kända bron The 25 de Abril, med rätt mycket utför första 5km. Dock är den inte tillåten att starta på om du ska sätta världsrekord osv. Vet inte hur reglerna är hemma i Dalarna, då jag är sugen att stjäla distriktsrekordet av grannby grabben och tillika legenden Jonny Danielsson på 65 blankt. Så vill man ju vara på säkra sidan, för om fullträffen skulle sitta är det ju tråkigt att springa ett resultat som ändå inte kommer räknas. Jag kunde dock sitta still i båten, fullträff var det långt ifrån!
Starten går och det blir ett lämmeltåg och efter 3-400 meter börjar det bildas klungor, så är jag rätt osäker på om jag verkligen hamnat i rätt klunga. Då Schweizaren ligger främst och drar, det är dock 3-4 portugiser med i klungan och misstänker att jag måste nog vara rätt. Och efter att sett ett klipp på streamen ifrån starten, så visade det sig att det var bara en ensam stackare bakom. Så beslutet än så länge var helt rätt.
Första kilometern går som vanligt lite för fort men ändå ingen katastrof. Men ändå osäker hur snabbt klungan skulle dras med Schweizaren i tät som hade en klart högre målsättning än mig. Men farten tas ned efter den första kilometern och det känns som jag har en rätt bra dag, vilket skulle visa sig inte stämma, då jag var kanske lite naiv och inte kalkylerat in de yttre förutsättningarna!
Det var motvind fram till vändning som skulle komma efter cirka 7km. Ingen av portugiserna verkar vilja hjälpa till att dra våran Schweiziska armékniv i spets som dalar lite i fart successivt och vi börjar komma ner på en fart strax över 3:10 fart delvis. Så efter 3km går jag upp som den bredaxlade dalmas jag är och försöker blocka vinden och hjälpa till och hålla den sinkade farten uppe.
Efter att jag dragit i 1,5km verkar portugiserna fatta galoppen och det kommer fram en av dem som får lägga sig i skottgluggen för vinden. Och minska förfallet i värmen och vinden.
Ungefär vid 5km så kommer dom elaka tankarna börjar dyka upp och värmen börjar sätta sina spår med tendens till magkramp, bryttankarna börjar dyka upp och kroppen känns som en säckpotatis. Men hade också i tanken att det är bra inför Sthlm maraton att åtminstone få dessa 21,1 kilometrarna i hyfsad fart och det kan ju fortfarande vända om jag säker farten och inte pressar mig. Och vid 7km ska vi vända in i medvinden.
Det skulle dock visa sig att när vi väl vände, så försvann allt fläktande och man började inse hur varmt det egentligen var. Insåg direkt att det här kommer inte gå. Våran klunga hade upplösts och vi låga med 20 meters mellanrum och sprang en och en. Jag försökte sänka farten och springa i maratonfart, för att ens ta mig till mål.
Sigrid mötte oss på andra sidan vägen (hon dominerade för övrigt i värmen) och hon sa att hon aldrig sett elitlöpare som sett så trötta och fruktansvärt slitna ut. Den ända som såg pigg ut var uppenbarligen jag, vilket borde varit en synvilla.
Att sänka farten funkade dock inte magen drog ihop sig mer och mer. Och strax efter 10km skylten kände jag att det inte skulle funka och det skulle göra mer skada än nytta att fortsätta. Så där hoppade jag av och bestämde mig för att inte plåga livet ur kroppen för att få en medalj runt halsen.
Med facit i hand skulle jag ha ställt om målet och sprungit i maratonfart redan ifrån start. Tror dom yttre förutsättningarna var nog tuffa för att det skulle bli ett riktigt hårt. Om man kollar i efterhand, så är segrartiden på dryga 60 minuter och att tvåan springer in på 1:01. I ett startfält där det fanns ett xx antal löpare med kapacitet att springa på 58.
Och jag behövde inte känna mig ensam om att kasta in handduken efter att ha spänt bågen för hårt. Av cirka 30 herrar i elitstarten var det endast 13 som fullföljde, hur många som fullföljde med äran i behåll, är dock en helt annan fråga.