Att våga misslyckas

Jag sätter ofta upp rätt tuffa mål och ställer rätt hårda krav på mig, vilket också gör att risken för att misslyckas ökar. Men samtidigt varför är vi rädda för att misslyckas? för att nå dit vi vill lär vi faktiskt också vara beredd att göra det. 1, 10, 100 eller 1000tals gånger.

Nu är det så att jag kan säga att jag verkligen hatar att misslyckas. Det är bland det värsta jag vet, jag blir liksom helt tokig inombords på mig själv, en riktigt surgubbe helt enkelt. Och jag har gjort det massvis med gånger och kommer göra det i framtiden.

Givetvis skulle jag kunna ställa lägre krav på mig själv och sätta upp mål som jag är 99% säker på att jag skulle klara av. Skulle jag bli lycklig av att fixa dessa mål? Nej, troligtvis inte.

Att snarare se ett misslyckande som ett steg på resan, mot ett mål som man verkligen vill nå. För man lär sig otroligt mycket att misslyckas och samtidigt så triggas den där revanschlusten inombords på sig själv. Att man vill bevisa för sig själv att man kan fixa det.

Så varför är vi rädda för att misslyckas? Jag tycker inte vi ska vara det. Det är när vi gör det, som vi lär oss saker. Att göra det är ett tecken på att man vågade satsa, vågade försöka, vågade jaga en dröm.

Så Våga misslyckas alla där ute, kommer troligtvis kännas fruktansvärt jävla illa ett tag. Men du måste våga misslyckas för att lyckas. Och när du väl klarar ett sådant mål, då lovar jag att du kommer känna dig jävligt lycklig!